Guldpaviljonger och krattat grus

I morse bestämde vi oss för att vara lite hurtigare och ta oss hemifrån tidigare. Ungefär klockan nio var vi på väg till ett av Kyotos kändaste sevärdheter, buddhisttemplet Kinkau-ji. Det är en vacker byggnad som upprättades på slutet av 1300-talet men som tydligen brann ner 1950 när en munk försökte begå självmord. Självmordet misslyckades men byggnaden fördärvades tyvärr. Det här var den första turistattraktionen som vi behövde betala inträde för, men det var bara att punga ut. Sedan vallades vi som får genom en förutbestämd rutt som man inte fick avvika från. Fin byggnad men upplevelsen var kanske inte den starkaste.

Eftersom man aldrig kan få nog av buddhisttempel så satte vi genast fart mot ännu ett som den pratglade kocken från igår tipsat om. I Ryōan-ji, som templet heter, skulle en vacker zenträdgård av endast sten finnas. Det visade sig vara en ganska rymlig park med en stor damm och mycket grönska, men själva zenträdgården var i princip krattat grus med lite större stenar strösslade här och var.

Med två tempel avklarade kände vi att kvoten för dagen var uppfylld och begav oss mot Kyotos västra del för att utforska den berömda bambuskogen i Arashiyama. Planen var också att vi skulle hinna med att gå upp till ett område fullt med apor högst upp på ett berg, men det varken hann eller hade vi ork till ; istället vandrade vi runt i den mäktiga bambuskogen. Man fick dock se upp för jinrikishas (människodragna vagnar) som susade förbi titt som tätt.

Vi var ganska uttömda på energi när vi tog tåget tillbaka till centralstationen från skogen. Vi promenerade förbi ännu något tempel och vandrade in i den största elektronikaffären jag varit i. Där testade vi bland annat helt absurda massagestolar, spanade på klockor, och fick dessvärre konstaterat att vårt kameraobjektiv är trasigt (det fungerar dock någorlunda fortfarande). Med detta gjort satte vi kurs mot Gion, Geisha-distriktet vi var vid igår, för att äta kvällsmat. Där hade vi bokat bord vid en väldigt populär men liten teppanyakirestaurang. Teppanyaki är en restaurangtyp som den vi åt vid vår första kväll i Kyoto, där man sitter vid ett stekbord. Kocken steker och förbereder maten så att den blir ”ätklar” och för den sedan till stekbordet framför en, varpå man kan plocka mat till sin tallrik. Det var ett gift par i 50-års åldern som driver restaurangen tillsammans och hade gjort det i över 20 år, med sikte på att göra det tills de blev 70. De hade dessutom gott om vegetariskt för Hannah, vars noja kunde lugnas. Dock skedde en rolig incident när kocken erbjöd oss spådomslappar ur en skål och Hannah, som inte riktigt såg vad som erbjöds, frågade om det var vegetariskt. Både kocken, vi och ett par i närheten tyckte att det var ganska lustigt.

Vi kan dessutom meddela att Hannahs gosedjurskyckling, som tydligen är en anka, har utsetts till vår resemaskot! Han heter Pedric och har börjat hänga med på äventyr.

/A