Inför den här Japanresan valde vi att ladda upp med en ordentlig natts sömn, till skillnad från sist när vi höll oss vakna så länge vi kunde för att sova på flyget. Resultatet blev att ingen av oss lyckades sova något särskilt på flyget; Hannah slumrade i 1-2 timmar medan undertecknad som mest lyckades nicka till ett par gånger. Flygresan kändes därför evighetslång men var väldigt odramatiskt. Vi fick flyga igenom både en solnedgång och en soluppgång. Under resten av dagen i Japan kände vi oss dock mer pigga än sist – kanske är det en bättre taktik att sätta sig på planet ordentligt utvilad?

Väl nere på marken på Narita flygplats gick allt förvånansvärt fort och smidigt; vi fyllde i formulären, gick igenom passkontrollen, hämtade upp våra väskor, plockade upp vårt wifi, tog ut pengar och köpte tågbiljetter. Allt på under en timme! Sedan lyckades vi precis knipa ett tåg vilket innebar att vi slapp vänta i 40 minuter på nästa. Under den 90 minuter långa tågresan in till Tokyo började dock sömndeprivationen göra sig påmind.

Incheckningen på hotellet gick smidigt och vi begav oss snabbt ut för att hitta lunchställen. Vår plan för dagen var att aldrig sitta stilla för länge, för då skulle vi somna; vi skulle hålla ut till kl 20.00 löd planen, innan vi fick gå och lägga oss. Första stoppet blev Ueno som är ett stort område i centrala Tokyo. Det kändes passande eftersom det var just till Uenoparken jag och Hannah sist jetlag-vandrade omkring och försökte hålla oss vakna senaste gången vi var i Japan. Den här gången gick vi dock österut från stationen och vandrade omkring på en populär shoppinggata som heter Ameyoko. Den är väldigt speciell eftersom den i princip är ”byggd” och framvuxen kring den tågbro som går igenom området, vilket ger gatan och området en betongig charm. På gatan var det mest olika street food-hak samt diverse mindre butiker som sålde fake-chanel osv. Vår tid här kom att bli en matkvalkad: vi åt friterad ost, grillspett och crème brûlée-crepes. Den friterade ostbiten på pinne var massiv, doppad i frityrsmet och ströbröd för att sedan strösslas med pommes frites-bitar samt kokossocker. Förutom att äta gick vi in i ett par butiker och stannade en kort stund i en spelhall.

(Obs: bilderna till trots var det inte undertecknad ensam som åt all mat, det råkade bara var så att jag var en usel fotograf i går)
Mätta, belåtna och till freds med vårt strövande i Ameyoko så tåg vi tunnelbanan till Harajuku. Harajuku är ett område som är nära sammankopplat med ”kawaii”-kulturen; pastellfärger, stora rosetter, starka hårfärger och mycket sötsaker.  Detta tog dock ca 30 minuter vilket blev en prövning i att hålla sig vaken. Vi har för övrigt köpt laddningsbara kort istället för att hålla på att köpa enskilda biljetter hela tiden, vilket har underlättat vår liv enormt. Kortet är egentligen gratis (50 kr i deposition är det enda som man ”betalar”) och man ser 1500% mer professionell ut när man bara blippar sig igenom biljetspärrarna, som en sann japansk stressad arbetare. Dessutom fungerar korten att betala spelmaskiner, läskautomater samt på 7/11.

I Ueno fanns riktigt många bra klädbutiker för killar, i Harajuku fanns knappt killar. Men det var trots allt en riktigt livlig gata och precis vad vi behövde för att hålla oss vakna in i slutspurten. Hannah spanade in i ett par butiker, vi tog en runda men sedan beslutade vi oss för att åka hem och äta kvällsmat nära hotellet. Lättare sagt än gjort, efter ett par misslyckade försök att hitta en restaurang som A) har personal som kan någorlunda engelska och B) som har något vegetariskt gav vi upp och köpte med oss mat från Family Mart. Trots tröttheten en väldigt bra dag! Nu sitter vi på snabbtåg mot Osaka och lever lyxliv med wifi vart vi än går.