Alpin omväg till utebliven vaniljkrämsbakelse

När vi skulle lämna Salzburg, vackra men något självgoda Salzburg, (en förståelig självgodhet som kommer av att vara provocerande bildskön) försökte vi samsas om hur vi skulle ta oss till Bled. Det ena alternativet var att åka raka vägen, genom österrikiska motorvägar. Det skulle ta tre timmar ungefär. Det andra alternativet, vilket det till slut blev, var en omväg rakt genom Alperna på en känd bergsväg. I ren bilresa skulle det lägga till minst två timmar på resan, exklusive alla ytterligare stopp. Alpinrutten hette Großglockner-Hochalpenstraße, efter Österrikes högsta berg Grossglockner. Även tvivlarna bland oss hänfördes av vyerna längs vägen. Det kan ha varit så att min och Johans vilja att se stora berg var det som blev vägledande för dagen.. Det kommer nog att kompenseras.

Vi gjorde flera stopp längs vägen, och medan de flesta var lugna så fanns det en toppstuga som var fullproppad med människor. Vi åkte upp till den längs en väldigt smal serpentinväg i kullersten utan egentliga skydd för att köra av. Vägen var rolig, men högst upp var det fullständigt smockfullt vilket drog ned intrycket. Vi köpte en magnet av ett murmeldjur och fortsatte sedan längs alpinvägen .

Efter att ha nått 2600 m.ö.h började serpentinvägarna vända nedåt. Egentligen hela vägen från Salzburg till Bled präglades av vackra alpina landskap, även motorvägarna. Framme vid Bled vandrade vi runt sjön till en lite lugnare badplats. Tyvärr hade ett par unga britter med högtalare hittat dit också. De spelade något psykotisk evighetslåt som bara hade någon monoton basgång. Och det här gjorde de mitt på en trång brygga med andra stackars gäster. Jag tror att de var rädda att lämnas ensamma med sina tankar.

Britterna till trots så njöt vi av ett svalkande dopp i Bledsjöns klara vatten med en fantastisk utsikt. På vägen hem var tanken att hinna med att prova en känd bakelse från Bled, kremšnita (känd som cremşnit i Rumänien). Det är en bakelse med en tunn smördegsbotten, vaniljkräm och grädde i mitten samt smördegstopp. Hannah hade blivit tipsad av sin kollega att det fanns ett särskilt café i Bled som serverade denna bakelsen. Vi hann dit precis innan stängning men alla kremšnita var slut 🙁 Istället blev det andra bakelser och kaffe hos den snälle mannen som drev caféet.

Dagen rundades av med att vi checkade in i vårt lägenhetshotell strax utanför centrum. Det var ett väldigt fint och fräscht boende som låg alldeles intill ett McDonalds. Därefter tog vi oss in till ett studenthak i centrala Ljubljana och åt pizza och burgare. Med magarna mättade promenerade vi runt längs vattnet och drack drinkar på en bar.

//Andrei