Söndag, Tokyo: Microvenedig & givmilda japaner

Dagen började med att vi tog oss till ett nytt område vid namn Jiyugaoka. Ett trendigt och “stylish” område som i likhet med flera andra kvarter stoltserar med trendiga butiker och kaféer. Det hade en viss europeisk touch och stoltserar med en liten shoppinggalleria (med betoning på liten) som påminner om Venedig, med liten fejk-kanal och allt! Otroligt mysigt område där vi spenderade flera timmar med att gå runt i teevliga butiker. Vi hittade en rolig butik som hade skjortor med spännande mönster. Personen som jobbade där kunde bra engelska och var väldigt nyfiken på varför vi gillade Japan och var otroligt givmild med massa bra tips på platser att besöka. Andrei köpte en skjorta och jag ett par strumpor då den skjortan jag ville ha tyvärr var för liten. Som tröst att jag inte kunde ha skjortan gav han mig ett par strumpor gratis, gulligt!

Därefter åkte vi till Ebisu, känt för ett stort köpcenter. Vi tog en öl av märket Yebisu som tidigare bryggts i området. Därefter besökte vi fotografiska museet som hade tre olika utställningar. Vi var sent ute och betalade därför endast för att se en då det var det vi skulle hinna. Utställning handlade om ”Serendipity” vilket är ”magi i vardagliga situationer”. Mysig utställning men vi hann inte få en bra uppfattning om själva området då vi hann vara där ganska kort innan vi åkte vidare.

Planen för kvällen var att möta upp de vi hängde med på kvällen igår i området Yurakucho. Där har vi varit tidigare och det är en massa restauranger som ligger under en bro där kollektivtrafiken går. Där hittade vi en gång med olika restauranger Där det fanns stora bord väl lämpade för 6 personer. Det var väldigt oklart vilken meny som gällde för vilken restaurang, troligtvis kunde man sitta var som helst och beställa från vilken restaurang man ville. Vi beställde mat och lite öl på en, till en början, väldigt lugnt plats. Maten var helt okej men Andrei hade tydligen beställt från en gammal meny så han fick hälften så mycket mat som han skulle och fick beställa en omgång till. Stämningen i restaurangen gick från avslappnad till kaos när ett japanskt gäng satte sig bakom oss. Några tillsynes väldigt unga personer och en något äldre är något av de högljudaste vi stött på. Den äldre personen trängde sig förbi oss och på vägen tillbaka bad han om ursäkt genom att i stort sätt krama oss alla. En i vårt umgänge, Simon, har bott i Japan och svarade mannen på japanska. Det var allt som behövdes för en kommande mycket oklar, men minnesvärd, timme.

Det är svårt att beskriva allt som hände och sades denna timme så jag väljer att göra en lista över det som vi fick veta om denna man vid namn Ume.

• Ålder: 35 år
• Arbete: Mäklare som hade firma både i Tokyo och Osaka. Chef för de unga männen i samma umgänge. Ägde enligt utsago ett hotell i Fukuoka där han ville att vi skulle bo gratis. Vägrade dock berätta namnet på hotellet och vi såg honom gå in på Agoda för att boka hotellrum.
• Ledarskapsstil: Mycket oklar, ingen som passar in på det jag lärde mig under pedagogiken. Skrek åt sina anställda att hålla käften och att han ”fucking hate Japs” upprepade gånger. Verkade vilja visa upp sig genom att hänga med oss och visa att han var duktig på engelska (hade bott i England i 7 år) samt att han har mycket pengar. Kanske är det helt normalt att behandla sina anställda såhär i Japan? Vad vet vi men hade varit mycket opassande beteende i Sverige.
• Civilstånd: Skild tre gånger med 4 barn (eventuellt ett femte på väg baserat på ultraljudsbilden på mobilen). Varför skild så många gånger kan man undra. Enligt honom är han eftertraktad, passionerad och kvinnorna han gift sig med har shoppat för mycket i Ginza.
• Syn på förhållande: Giftermål var högt i rang, Andrei fick en hifive när vi sa att vi är gifta. Att vara i ett förhållande verkar dock, enligt honom, vara ett flyktigt tillstånd. Det baserar vi på att han frågade stackars Linnea varannan minut om hon fortfarande var tillsammans med Adam.

Till en början ville han bjuda oss på varsin öl, något som var svårt att acceptera. I slutändan betalade han för allt vi hade ätit och druckit under kvällen. Vi gjorde allt i vår makt för att inte låta honom betala men han pratade med personalen som i maskopi med honom vägrade ge oss kvittot och smög det bakom ryggen till Ume istället. Baserat på ovanstående punkter kan man tro att det var en hemsk person men han var ändå vänlig. Han var också på ett otroligt kramigt humör som, tack och lov, riktades mot männen i vårt umgänget. Allt som allt, en minnesvärd kväll så det får vi tacka honom för (och för all gratis mat och dricka då såklart..).

Kvällen avslutades med kareoke. En otroligt rolig dag det vill säga!