Lördag, Kobe: Wagyuorde vi idag?

Eftersom regnprognosen för idag var osäker så försökte vi ”regnsäkra” vår plan för dagen. Resultatet blev en resa till Andres Iniestas japanska hemort, det mäktiga Vissels högborg: Kobe. Fotboll till trots är staden kanske mest känt för sitt kött men också för jordbävningen 1995. Vi tog oss en sovmorgon i Osaka innan avfärd och åt en brakfrukost på McDonalds. På McDonalds reagerade vi på att musiken som spelades var på svenska. Med hjälp av shazaam fick vi reda på att det som spelades var av en, ganska okänd artist, vid namn Jenny Almsenius. Väldigt random och kul! fick vi alltså avnjuta till Fullproppade av frihet och mcmuffin rullade vi sedan mot Kobe, som ligger ungefär 20 min från Osaka station. Väl framme var planen mestadels att promenera runt, gå till stadens kinadistrikt och eventuellt åka upp för berget med en linbana (det blev dock inte av).

Först promenerade vi till en park nära stationen där det också låg ett minnesmonument över jordbävningen 1995. 6400 personer dog, 40 000 skadades och 300 000 behövde evakueras. Ofattbara siffror. Monumentet i sig såg inte mycket ut för världen, endast en skulptur med en fontän. Men det fanns en mörk gång som ledde en ned. Ned mot vad? Det visste man inte riktigt. En text av en japansk poet utanför monumentet beskrev hur ordinär och vanlig dagen då jordbävningen inträffade hade varit, tills dess att den inte var det. Det hade var omöjligt att förutse. Den mörka och mystiska gångens syfte var kanske att återskapa en uns av den osäkra känslan att inte kunna veta med säkerhet vad som lurar bakom hörnet. Vägen ledde, inte särskilt förvånade, ned till under monumentet och fontänen.

Efter att ha varit i parken en stund (samt sett två hjältar till japanska pensionärer knäppa varsina långburkar på Family Mart kl 11.00) råkade vi hamna i ett pampigt shoppingdistrikt. Hannah förälskade sig i en italiensk handväska som hon samma natt bokstavligen drömde om, och jag undvek med nöd och näppe att bränna hela budgeten på ett par skor. Vi gick in i ett Beams och ett Barney’s innan vi kom ut på andra sidan till kinadistriktet. Där var stämningen helt annorlunda och det liknade mest en enda enorm matmarknad. Härlig stämning med folk som åt och drack på gatorna överallt, men det kändes också som att det fanns ca 30 olika stånd som alla sålde ungefär samma saker. Fläskbao verkar ha varit det typiska att köpa här. Eftersom det var lite tidigt för lunch för vår del gick vi mestadels runt och spanade.

Efter att ha promenerat runt, sett flera Wagyurestauranger med en spindelman på fasaden, gick vi mot Ikuta Jinja. Ett shintotempel som är ett av Japans äldsta, men som vi i ärlighetens namn inte vet särskilt mycket mer om än det. Det var dock trevligt, och vyn från avstånd mot templet och de molntäckta bergen var väldigt ”Ghibliesque”. Något vi har sett vid flera andra tempel, och även här, är en stor halmcirkel som många har gått in igenom samt gått i ett särskilt mönster genom och runt. Hannah läste på om dem och det visade sig vara en tradition att sätta upp dessa halmcirklar i slutet av juni, och enligt traditionen skulle du få tur för resten av året om du gick igenom dem i rätt ordning. Med denna information gick vi tillsammans igenom cirkeln enligt instruktionerna. Denna ritual kallas för chinowa kuguri.

Efteråt åt vi lunch, jag åt KOBE BEEF! Hannah följde med som sällskap. Läste på om flera restauranger för att undvika turistfällor och valet föll till slut på Mouriya Honten, som hade flera bra recensioner samt goda vitsord på diverse hemsidor och Reddit. Jag beställde A5 Kobe beef sirloin samt ”vanlig” A5 wagyu rib eye. Dessa, tillsammans med diverse grönsaker, stektes av en kock på stekbordet framför mig. Det var väldigt gott.

Vi vände sedan hemåt mot Osaka och promenerade runt bland de hippa gatorna i Amerikamura och gick bland second hand butiker. Vi gick till Bic Camera för att köpa en minneskortsadapter och Hannah fick akut väskdepression eftersom hon inte köpt väskan. För att bota detta uppsökte vi närmsta Beamsbutik (lättare sagt än gjort i stora varuhus) men tyvärr hade de inga. Vi hittade dock vår favoritkedja som säljer krämbullar, så vi tröstade oss med det.