Lördag, Nagasaki: Holländsk dimridå

Halloj. Vår sista lördagsmorgon stundar och vi börjar bli lite slitna. Dels för att vi har gått sjukt mycket varje dag, men kanske framför allt för den ihärdiga värmen senaste dagarna. Men ännu har vi energi! Vår dag började med sovmorgon och konbinifrukost på hotellrummet. Undertecknad åt den intressanta smörgåsen ”tysk potatissallad & curry”. Smakade som väntat (sådär). Magarna laddade med tyskt matbrott och kaffe vandrade vi genom duggregn och stormblåst mot ett område i södra Nagasaki där flera utländska handelsmän levde efter att Japan öppnade upp sig till följd av Edo-periodens slut. Eftersom många handelsmän kom från Nederländerna så blev termen ”Dutch” synonymt med västerländsk, och därför kallades t.ex en central gata i kvarteret för ”Dutch slope”. Vi såg också färjan som blev känd under coronapandemin som coronaförjan! Tusentals gäster fastnade i karantän på fartyget och allt fler smittades.

Vi tog oss vidare till Glover Garden, som var ett utomhusmuseum med flera gamla hus som västerlänningar levde i. Det var fint och gav oss vissa Skansen/Liseberg-vibbar.

I Glover Garden fick vi dessutom en förklaring till båtlyftandet vi såg under gårdagen. Det är en årlig festival som kallas Nagasaki Kunchi, som inledningsvis handlade om höstskörden men som senare kom att kopplas till Suwa-helgedomen (den med de löjligt många trappstegen). Det finns också en aspekt av festivalen som anspelar på att man tidigare genom den försökte avslöja smygkristna, vilket jag tyckte var lite lustigt. Det vi bevittnade igår var alltså ett träningspass inför festivalen. Till lunch åts sedan en typisk Nagasakimåltid med det inte så japanska namnet ”Turkish rice”. Maträtten bestod utav pasta med tomatsås, stekt ris, fläsk eller räkschnitzel och smaklös sallad. Vi undrar fortfarande vad de turkiska med detta är. Vi köpte med oss en kaka vid namn Castella som säljs i exakt alla souvenirerbutiker i stan och som dessutom har butiker som exklusivt säljer inslagna kaklängder. Den är också typisk för staden så vi ville prova; smakade som sockerkaka fast ganska äggigt. Helt ok.

Vi svalkade oss på vårt hotellrum för att sedan röra oss mot stadens fredspark och atombombsmuseum. Vi uppskattade parken och museet mer här än i Hiroshima, men det kan ha mycket att göra med att det var färre besökare. Parkens mest utmärkande del är den stora statyn som symboliskt vädjar om världsfred och avskaffandet av kärnvapen. Museet tyckte vi om mer än det i Hiroshima, och det handlade inte enbart om antalet besökare. Kronologin samt presentationen kändes bättre genomtänkt och i en lämpligare skala.

Det sista vi verkligen ville göra i Nagasaki var att se den berömda utsikten från Mount Inasa. Det var dock molnigt och disigt under kvällen och recensioner hade sagt att det är lönlöst vid dåligt väder. Vi åt kvällsmat på en tonkatsu-restaurang (och det här kan ha blivit min favoritmat i Japan – klår nog ramen!) innan vi rörde oss mot berget; vi tänkte trotsa vädret. Trots avsaknaden av nummer på busslinjerna hamnade vi mirakulöst nog på rätt buss som körde upp längs serpentinen och in i natten. På vägen upp fick vi några glimtar av den fantastiska utsikten, men det skulle också visa sig vara det enda vi såg.

Väl uppe möttes vi av en bergstopp som dimman hade ett järngrepp om. Sikten var dålig och stämningen mystisk och lugn. Nu ställdes vi inför ett dilemma: vi var ännu inte vid utsiktsplatsen, den var ca tio minuters promenad bort. Nästa buss ner gick dock om 40 minuter, och den efter det om 120 minuter. Om allt man såg var moln, så skulle 120 minuter kännas ganska långt, men om vi skulle hinna bekräfta detta och hinna tillbaka inför nästa buss så skulle 40 minuter nog kännas allt för kort. Jag övertalade Hannah om att när vi kommit så här långt borde vi åtminstone se hur det var med egna ögon. Hon höll motvilligt med. På väg upp möttes vi av en person som gick åt andra hållet som konstaterade att det inte gick att se något. Men vi tänkte inte låta oss bli nedslagna av det! Vi älgade på, och vår ihärdighet belönades med fler trappjävlar än vad vi någonsin hade skådat. Och nu under tidspress.

En Herkulesinsats senare var vi på toppen, Inasayama (som berget heter) var besegrat, men vädret hade i sin tur besegrat oss. Det gick inte att se ett skvatt. Ingenting. Nada. Vi hämtade andan, blickade uppgivet ut över dimman/molnigheten som dolde en av Japans bästa kvällsutsikter, innan vi behövde skynda ner för att hinna med bussen. Det skulle visa sig att bussresan och dess glimtar av utsikten blev höjdpunkten med bergsutflykten.