Efter en morgons snoozning tog vi revansch genom att gå upp tidigt och hinna med ett tåg kl 08.00. Vi skulle mot kvarteret Sugamo som ligger en kortare bit norr om kvarteret vi bor i. Kvarteret är kanske mest känt för sin ankmaskot (eftersom Sugamo på japanska betyder anknäste), sina röda underkläder och en shoppinggata som inriktar sig till äldre. Men mer om det senare! Anledningen till att vi tog oss dit så tidigt var för att 2 minuter från Sugamo ligger Tsuta Ramen – den första ramenrestaurangen i världen som fick en michelinstjärna. Här kan man få en michelinrätt för under hundralappen! De har ett kösystem som innebär att du går dit på morgonen när de preppar för dagen och får en biljett samt en utsatt tid när du ska återvända. Eftersom de endast serverar 70 personer per dag så är det en hård kamp om biljetterna, men jag lyckades knipa en för kl 14. Deras ramen är sojabaserad och känd för dess tryffel olja och puré. Med biljetten i hand insåg vi dock att inte mycket var öppet i Sugamo så här dags så vi spanade in ett pannkaksställe i Harajuku och tog tunnelbanan dit för frukost. På tåget insåg vi att det inte öppnade förrän 11 (!?) vilket innebar att vi körde på plan b: frukost på McDonald’s. Till vår stora förvåning så ringlade sig kön till McDonalds riktigt långt ut på gatan kl 09.00 på en söndag, så det blev istället plan c: frukost på Wendy’s alldeles intill. Helt okej frukost men inget att hurra för – dock får de ett plus för riktiga kaffemuggar!

Halva kön till McDonald’s

Planen efter frukost var att vandra mot Shinjuku och parken Shinjuku Gyoen som skall vara Tokyos kanske vackraste park, framförallt under hösten. Vi insåg dock att vi kunde gena genom Yoyogi park på vägen dit, vilket vi gjorde. Den parken är kanske mest känd för Meji Shrine som upprättades för att hedra kejsaren Meji. Vi besökte parken vår andra dag i Japan sist vi var här, så det blev lite av en deja vu. Vi såg även ett bröllop som på gick vid templet. Efter en kortare promenad nådde vi till Shinjuku Gyoen och pröjsade 15 kr var för inträdet. I parken finns ett område med dammar, en japans trädgård, en fransk trädgård, en engelsk trädgård samt skog och väldigt väldigt gamla träd. Jag kommer nog mest låta bilderna tala för sig själva här, men kan nämna att det var inte en obetydlig mängd äldre japaner som begett sig till parken med kameror och stativ i högsta hugg.

Med den fina atmosfären och den vackra miljön avnjuten begav vi oss åter mot Sugamo för att hinna utforska kvarteret innan det var ramendags. I början av den långa shoppinggatan, med smeknamnet ”old ladies Harajuku”, fanns ett litet altare med en enorm ankstjärt. Om man klappade på den så skulle man gifta sig inom en snar framtid. Vi klappade självklart på ankrumpan. En annan lustig sak på shoppinggatan Jizo-Dori är alla röda underklädesbutiker som man kommer stöta på. Detta eftersom färgen röd symboliserar hälsa och återhämtning i Japan, och det är tur att ge dem som gåva till någon över 60 år. Vi köpte var sitt par av illröda underkläder! Det fanns även ett känt och populärt tempel längs gatan med en staty som folk köade till. Myten säger att man ska hälla vatten på statyn för att sedan torka den med en handduk. Den fuktiga handduken för du sedan till en skadad kroppsdel för att hjälpa läkningen.

I övrigt var det en ganska mysig gata med mycket äldre byggnader och den käldes betydligt mer ”lokal” och inte alls särskilt turistig. Den levde dessutom upp till sitt rykte, för det var väldigt många äldre japaner här och väldigt mycket tantkläder till salu. Vi hann vandra gatan till ände innan det var dags att vända och gå mot ramenrestaurangen. Trots biljetten så fick jag köa i ungefär 30 minuter för att sitta ned, men det var det verkligen värt. Nu har jag för första gången ätit på en michelinrestaurang! Endast 130 kr landade kalaset på, och det var definitivt den bästa skålen nudelsoppa jag ätit.

Mätta efter en sen lunch åkte vi hem för att duscha och byta om eftersom vi på kvällen skulle ta drinkar på det kända femstjärniga hotellet Park Hyatt. Hotellet är kanske framförallt känt för att filmen Lost in translation spelades in och till större delen utspelade sig där. Lockade av detta begav vi oss till deras bar på den 52:a och högsta våningen för drinkar, utsikt och live jazzmusik. Priset 180 kr per drink innebar att vi oss friheten att avnjuta våra två drinkar över en tid på tre timmar. Efter otur med en dålig första placering fick vi sedan barens troligtvis bästa plats, precis vid bandet och vid fönstret, 200 meter ovanför marken.

Kvällen avslutades senare på en desto mindre glamorös izakaya-restaurang i vårt kvarter, där Hannah beställde in en pizza och fick ett rostat tortillabröd med ost och vitlök på. Tack för idag, imorgon blir det ett digitalt museum!

P.s Bilderna hamnar ofta i fel ordning, vi vet inte varför men det är för bökigt för att ändra hela tiden.

/A