Titos paradis II

Igår tog vi det relativt lugnt då Hannah råkat ut för en förkylning. Det blev en hemmafrukost och sedan ett byte av boende till Lascaris palats. Byggnaden vi bor i nu är över 300 år gammalt och väldigt charmigt. Det förstärker även min tes om att kroatiska hus är ungefär 50% trappor, då de är smala och höga. Vår värd Rafael (en härlig karaktär, mer om honom och huset i ett annat inlägg) visade oss upp till vårt rum som har en underbar utsikt över havet och staden.

När vi packat upp väskorna kände sig Hannah trött och sjuk, så hon stannade hemma för att vila upp sig medan jag sprang ned till stranden i en timme. Rafael tyckte att jag var en förrädare som lämnat Hannah, och gick därför upp med te till henne. Det blev bara en kort strandvisit då vi hade en militärtur inbokad kl 13:00. Vis har som sagt en ganska lång historia som flottbas och var särskilt militariserad under Jugoslavien. Det mesta är inte i användning längre, och eftersom allt övergavs och inget förstördes så är de efterlämnade bunkrarna, barackerna och grottorna öppna för allmänheten. Militärturen leddes av Marko som är uppvuxen på ön och har bott här hela sitt liv. Vi skjutsades runt i en zebrarandig jeep och fick höra en hel del berättelser från Marko, som bland annat ägde en olivfarm, lavendelfarm och en citrusfarm.

Först åkte vi till ubåtsgrottan som vi tidigare sett, men den här gången gick vi in i den. Den har blivit ett ganska hippt badställe för yachtmänniskor som gärna underhåller sig med att hoppa från den 20m höga grottöppningen.

Därefter gick vi mot en av öns många bunkrar. Just den här bunkern var vid sin tid beväpnad med två kanoner/kulsprutor och ungefär 30 soldater. I bunkern fanns även rester kvar av ett rörsystem, med rör som ledde från kontrollrummet ut till alla vaktposter. Dessa fanns som säkerhet ifall elektroniken utsattes för sabotage, då kunde nämligen officeren skrika ut orders genom rören.

Stopp tre på turen var Fort George, ett fort som byggdes av britterna när de hade kontroll över ön. Fortet var inget märkvärdigt, det är numera en nattklubb för alla yachtmänniskor. De kan även stoltsera med att de har en av Kroatiens dyraste toaletter, som tog ett år att bygga. Detta var för att man behövde gräva en grotta åt toaletten, för att inte skada själva fortet. Så en grävskopa fick flygas in med helikopter.

Det näst sista stoppet var militärbyn där soldaterna levde. Där fanns allt från bibliotek, bageri, tvättstuga och pansarvagnsgarage. Även detta övergavs när den jugoslaviska armén 1992 lämnade ön, men har allt eftersom tagits över av byborna. Biblioteken används numera för att framställa vin.

Sista stoppet blev Mt. Hum, öns högsta utsiktspunkt. Vägen hit var en härligt krokig väg som ålade sig längs bergsväggarna. Väl uppe hade vi en fantastiskt utsikt över öns andra stad, Komiza, och hade vid bättre väder kunnat skymta Italiens kust (lovade Marko). Vår guide Marko var fantastisk, och berättade mycket om sin egen syn på turismen och hur han oroades över framtiden. På grund av militären var Vis skyddad från all turism fram till efter kriget, och ligger därför efter grannöarna när det gäller turism. Ett stort problem är att rika britter köper upp hus på ön, vilket höjer priserna till nivåer som är omöjliga för lokalbefolkningen att matcha och tvingar bort dem från ön. Modern imperialism helt enkelt. I slutändan var han ändå positiv över öns framtid, och hoppades att Kroatien’s regeringen någon dag skulle gräva fram den antika grekiska byn som ligger begravd alldeles intill hamnen. Det hoppas vi med.
/A