Fredag, Kyoto: Tempel, tåg och kushikatsu

Idag var det dags för Kyoto en andra gång! Kyoto har oändligt med tempel så vi hade många kvar att se. Vi tog oss dit med shinkansen och därefter åkte vi buss i ca 60 min för att komma fram till första templet vid namn Ginkakuji (kallas också silverpaviljongen). Templet var från början en pensionärsvilla men byggdes sedan om till ett zentempel år 1490. Templet var fint och det fanns även lite olika grushögar att beskåda. Vi vandrade runt i den dina trädgården en stund innan vi tog oss vidare mot nästa mål.

För att komma till nästa tempel gick vi på en stig som kallas ”Philosopher’s path”. Stigen går bredvid en liten flod och har fått namnet då Nishida Kitaro (en av Japans kändaste filosofer) sägs ha utfört meditation här under sin dagliga pendling. Stigen är kantad av massa körsbärsträd och är troligtvis packad av turister under blomningen. Nu var det helt öde och vi kunde vandra i lugn och ro. Enligt väderprognosen skulle det vara ren och åska hela dagen. Paraplyerna var med och regnet som kom och gick under dagen var välkommet då det kylde ner och gjorde värmen uthärdlig. På vägen hittade vi ett annat tempel där vi satt själva en stund och vilade. Efter 2 km gång kom vi fram till templet Nanzenji. Templet är ett av de viktigaste zentemplen i hela Japan. Det är huvudtemplet för en av skolorna inom Rinzai-sekten av japansk zenbuddhism och inkluderar flera subtempel, som gör det redan stora komplexet av tempelbyggnader ännu större. Nanzenjis historia går tillbaka till mitten av 1200-talet, när kejsaren Kameyama byggde sin pensionärsvilla på templets nuvarande plats och senare omvandlade den till ett zentempel. Många pensionärsvillor som blir tempel helt enkelt. Vid templet fanns en häftig stenbro och det låg väldigt fint vid en skog. Vi var där en stund innan vi tog tunnelbanan vidare.

Nästa stopp blev slottet Nijo. Kyoto-residens för Tokugawa Ieyasu, den första shogunen under Edo-perioden (1603-1867). Hans barnbarn Iemitsu färdigställde slottets palatsbyggnader 23 år senare och utökade slottet ytterligare genom att lägga till ett femvånings slott. Slottet utsågs till ett UNESCO-världsarv 1994. På plats kunde vi betala för att gå in eller för att bara se trädgården, vi nöjde oss med trädgården då museer sällan har information på engelska vilket gör det lite mindre intressant för oss. Det första vi möttes av var en vallgrav med enorma karpar. Vi stannade för att observera dessa ett tag och under den tiden placerades sig en svensk familj bredvid oss. Pappan i familjen hade troligtvis påbrå från Rumänien och pratade om att man är besatt av att äta karpar där. Sonen konstaterade att om en rumän hade varit här så hade hen dykt ner och käkat upp alla karpar. Vi har aldrig hört att man äter karp i Rumänien men får undersöka vidare. Slottet var det minst slottslika vi har sett, vi förstod knappt vilken byggnad vi skulle kolla på. Trädgården var dock fin och det var mysigt att gå runt där en stund innan vi tog oss mot sista målet.

Sista stoppet för dagen blev Kyoto Railway Museum. Museet handlar om Japans resa för att bli världens mest framgångsrika land när det kommer till tågtrafik. Direkt när vi gick in tvingades vi in framför ett tåg med konduktörshattar för att ta en bild. Vi fick en liten bild gratis och skulle sedan ha möjlighet att köpa en större, möjligheten utnyttjades ej. Museet skulle jag, väldigt generaliserande, beskriva som varje pojkes dröm. Det stämde ganska bra med tanke på hur mycket barn som var där och tryckte på knappar. Museet hade flera tågvagnar och montrar med intressant fakta. Som vanligt var utbudet på engelska begränsat vilket gjorde upplevelsen sämre än vad den kunde ha varit. Vi spenderade därför inte allt för lång tid där innan vi åkte tillbaka till Osaka.

Väl tillbaka på hotellet var tröttheten ett faktum. Med över 20k steg promenerade ville jag mest sova. Andrei fick den lysande idén om att gå till familymart och köpa några strong zero för att piggna till. Strong zero är alkoläsk med den hissnande alkoholhalten på 9%. Det smakar också exakt ingen alkohol, livsfarligt dvs. Två långburkar (att dela på) senare var vi taggade på att äta de fantastiska spetten vi hade ätit någon kväll tidigare. På plats satt ett koreanskt gäng där en vågade på sig att fråga oss var vi kom ifrån och berättade att han älskar Sverige. Vi undrade varför, jo på grund av svensk massage och vikingar. Efter en liten stund avslutade han konversationen med att tacka för att vi hade hjälpt honom att imponera på sina vänner med att han kunde engelska. Spetten då? De var lika fantastiska som vi mindes dem.